Arbetet med Amnestys prostitutionspolicy arbetades fram i det tysta, utan någon förankring längre ned i organisationen.

“Vi respekterar givetvis den demokratiska processen”, skrev Amnesty Sveriges generalsekreterare Anna Lindenfors i ett pressmeddelande, efter att Amnestys prostitutionspolicy röstats igenom.

På vilket sätt processen har varit demokratisk framgår dock inte av meddelandet. Visst finns det de som menar att demokrati innebär rätten att rösta på olika representanter som ska föra vår talan och att det räcker så. Men de flesta skulle nog ändå säga att mer än så krävs. Just möjligheten för alla inblandade att vara delaktiga  — att få en god insyn i olika beslutsprocesser för att på så sätt ha möjlighet att påverka dem — skulle nog de flesta säga är avgörande för att en organisation ska vara verkligt demokratisk.

Ur ett sådant demokratiperspektiv lämnar processen som ledde fram till prostitutionspolicyn mycket att önska; bristen på information och transparens har  varit genomgående.

Redan våren 2013 satt någon på Amnesty och jobbade med utkastet till prostitutionspolicyn. Det är mycket som inte framgår av detta dokument, såsom vem i organisationen som var initiativtagare och vem som egentligen utrett frågan.

Man ville heller inte låta allmänheten eller Amnestys medlemmar ta del av utkastet. När förslaget ändå läckte ut till media, som vi tidigare har berättat om, var detta inte något som uppskattades av den internationella ledningen.

– Vi önskar såklart inte att detta skulle hamna i media. Diskussioner av den här typen vill vi ju föra internt, inte i media. Det är en process under konsultation, inget Amnesty tycker officiellt.Det är dock inte lätt att hålla sådana här saker hemliga i en organisation med miljontals medlemmar, sa Rune Actander, vice ordförande i internationella styrelsen, till Amnesty Press förra året.

Kanske syftar Anna Lindenfors dock snarare på att själva klubbandet av beslutet på det internationella rådsmötet gick demokratiskt till?

Huruvida hon har rätt är i så fall svårt att veta för dem som inte var där: inget protokoll finns tillgängligt för allmänheten som sammanfattar hur beslutet gick igenom. Och vilka som röstade för och emot är uppgifter som sektionerna inte ens får lov att gå ut med.^[1]

Vad den “konsultationsprocess” inneburit, som föregick beslutet, framgår inte heller. Hur valdes de tillfrågade ut, och hur tog man ställning till deras synpunkter?

Amnesty International har i många sammanhang beskrivit sig själva som en “gräsrotsorganisation”.^[2]

Samtidigt är prostitutionspolicyn ett tydligt exempel på toppstyrning, där man kört över en stor minoritet. Många medlemmar har också lämnat organisationen efter beslutet.

Det finns alltså all anledning för Amnesty att fundera över hur demokratin i organisationen ska fördjupas.

Amnesty Press 2/10 2015
”Beslutet som skakade Amnesty”

[2]
Se till exempel Statement by Amnesty International USA.