Ordlöshet

Känslan av att ha så mycket ordlöst inne i och utanför sig- sådant som jag skulle vilja göra till något att ta på: lerklumpar i handen.

Och trots viljan, också ett motstånd: en stumhet där allting stelnar, där man inte längre ser, där allt har blivit till ”det opersonliga maskineriet av formler”.[1] Där man inte längre låter landskapet (gröna ängen och svarta tunna synranden) nå in. Man är sluten.

Ett förlamande tillstånd. Man kan ”kan ej lyfta ett halmstrå”. Man är ” en omätlig vilja, men vartill, vartill?”[2]

Märkliga tid, märkliga land. Inget hänger ihop, bara lösa fragment… Ingen dialog, inget verkligt som växer, bara inövade ord av välformad materia (identiska plastformer i pastellfärger).

Mark av frusna, gula grässtrån.

[1] Birgitta Trotzig: Jaget och världen

[2] Edith Södergran: Landet som icke är

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s