I tysta viskningar

Alla upplysta människoansikten i det runda, mörka rummet

På minnesmuseet i Rwanda.

I rummet surrar det lite – annars är det tyst. Grå heltäckningsmatta på golvet.

Svartvita bilder. Och de lite blekta färgfotona, som påminner om närheten i tiden.

En kvinna med afrohår som tittar rakt in i kameran. En annan kvinna med skjortan instoppad under byxorna, som sneglar bort. Och en kille i 25-årsåldern, iklädd träningsoverall, som sitter på huk.

Skuggorna över alla fotona, som sitter uppsatta i enkla knäppen.

I ett annat rum:

Kranierna, med sina stora spruckna ögonhålor, uppradade i montrar. Någon har ett hål i sig, någon är sprucken. Annars är de mycket lika varandra: gulvita och lite skrovliga.

Och så de vardagliga föremålen som det på något vis går lite enklare att relatera till:

En helt vanlig blå plasthållare till en kulspetspenna. Och en gul nyckelring som det står Shell oil på.

Som någon av offren kanske hade i fickan, kanske slängd bland en massa andra grejer i sin väska. När någon av massakrerna sedan ägde rum. Med machete, klubbor och knivar.

Ute vräker regnet ner, dunsar stötvis. Himlen är vitaktig och mot den avtecknar sig spretiga palmblad och tunna stjälkar.

Och strax under marken vilar kvarlevorna efter hundra tusentals.

Jag tänker på hackandet av människor och

Sedan fåglarna som kretsade kring dem.

Eller hundarna som flockades

(det sägs att därför nästan inga hundar i Rwanda.)

Och sedan tystnaden

Sedan tystnad.