”Tomrummet finns där varje dag”

I år är det 40 år sedan militären tog makten i Argentina. Därpå följde sju år av diktatur, där tusentals personer mördades och försvann. En av dem som tidigt krävde att få reda på vad som hänt med offren är Nora Cortiñas, i den nu världskända organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo. Vi träffade henne i Buenos Aires.

Torget Plaza De Mayo: Skarpa skuggor, duvor som flyger och lukten av söt, bränd mandel. På de rosaorangea gatstenarna runt fontänen är vita hucklen ritade. Samma symbol finns på en  stor vit buss som står parkerad på torget, och i ett stånd kan man köpa allt från nyckelringar till böcker med motivet.

Det är här organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo har träffats på torsdagarna, enda sedan starten 1977 – mitt under den brutala militärdiktaturen. Mödrarna krävde att få veta vad som hade hänt med deras försvunna söner och döttrar, och fick snart en internationell berömmelse som de nog själva knappt hade kunnat förutse.

Nuförtiden är organisationen uppdelad på två – men båda fortsätter att gå till torget om torsdagarna.

Den större gruppen börjar vandra runt, klappar händer och sjunger, medan de blir ivrigt fotade av turister.

Samtidigt går den mindre gruppen lite för sig själva. De håller i plakat med bilder av färglagda svartvita fotografier. En kvinna läser upp namn i en megafon, på några av alla dem som försvann. Namnen följs av ett ”presente”, ”närvarande” som resten av gruppen ropar rytmiskt i kör.

Längst fram går en äldre kort kvinna i vit sjal, samtidigt som hon talar i mobiltelefon. Runt halsen har hon en bild på en ung man. Kvinnan heter Nora Cortiñas och är en av dem som har vandrat på torget redan från starten. Hon hade själv inte haft någon plan alls på att bli politiskt aktiv innan hon gick med. Det berättar hon när vi några dagar efter manifestationen träffar henne på kontoret i centrala Buenos Aires, som har gamla trämöbler och stora fönster.

IMGA0013


Nora Cortiñas (höger) tillsammans med en av de andra mödrarna på organisationens kontor i Buenos Aires.

-Jag var hemmafru, min plats var i hemmet. Jag gav sylektioner och tog hand om familjen, berättar hon efter att ha kommit hastigt inrusandes och visat oss in i ett litet rum.

Idag har hon inte scarfen på, och de vita lockarna är synliga. Ögonen är ljusblå och blicken rak.

När den 24-åriga sonen Gustavo försvann förändrades dock det mesta.

-Jag började gå ut och leta efter honom, från morgon till kväll var jag ute på gatan. Det var då jag träffade mödrarna, det som var början till en rörelse. Det började med en mamma som föreslog att vi skulle gå till torget, och så började vi med våra kollektiva aktiviteter.

Nora berättar att de flesta mödrarna inte kände varandra från början. Men i takt med att fler och fler unga försvann, dök också fler och fler mödrar upp. Till sist var man ett hundratal.

Hur påverkade dessa möten ditt sätt att se på samhället?

– Det öppnade ögonen på oss för en värld som många av oss inte kände till – en värld av hyckleri och lögner.

Trots att de inte använde våld och inte var partipolitiska, verkar de snabbt ha börjat upplevas som ett hot av militärjuntan. Vid ett möte i kyrkan Santa Cruz blev tolv personer kidnappade en skymning i december samma år. Bland dessa fanns två av mödrarna: Teresa Careaga och María Ponce. Två dagar senare försvann även mödrarnas grundare, Azucena Villaflor, från sitt hem i utkanten av Buenos Aires.

– Regeringens syfte med kidnappningarna var att vi aldrig mer skulle komma tillbaka till torget. Men det lyckades inte, vi fortsatte att gå dit, säger Nora.

Och så gör de alltså än idag, även om mödrarna numera är uppdelade i två olika organisationer.

Nora säger att grupperna respekterar varandra.

-Men vi har inget gemensamt överhuvudtaget. De andra gjorde sig totalt regeringsvänliga.

-Det som är dåligt måste man kunna tala om. Om man bara applåderar växer det onda, sedan är det svårare att bli av med det.

Trots att Argentina har varit något av ett pionjärland när det gäller att ta itu med brotten som begicks mot mänskliga rättigheter under diktaturen, menar Nora Cortiñas att mycket återstår. Många av de barn som rövades bort och blev berövade sin verkliga identitet under diktaturen, har fortfarande inte återfunnits. Dessutom är Nora kritisk till att president Kristina Kirchner tillsatte César Milani som högsta militärchef, trots att han misstänks för delaktighet under diktaturen.

 

IMGA0002

På väggen inne på kontoret hänger fotografier på unga ansikten; personer som försvann under diktaturen. De har något självklart i sina blickar, som just unga ansikten kan ha.

Nora Cortiñas säger att hon kommer att fortsätta gå till torget – och aldrig ge upp.

– Att göra det skulle vara att överge våra barn. Från sina gravar skulle de säga ”fortsätt mamma, fortsätt”. Tomrummet efter dem finns där varenda dag.

Det här inlägget postades i Argentina. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s